Kust och stränder

Stränderna är på många håll rena berghällar eller klippstränder, men kusten rymmer även andra typer av stränder, som rena ler-, sand- och grusstränder.

Stränderna är också exempel på gränszoner mellan olika miljötyper och media som till exempel övergång mellan mark och vatten. Som sådana har de extra stor betydelse för växt- och djurlivet och är ofta rikare på arter än områden högre upp på land eller längre ner i vattnet.

Tidigare var vattnet en mycket viktig transportväg för folk i kust- och inlandsområdena. Önskan att bo och verka nära havet eller vatten var stark och betydelsefull.

På senare tid har en ökad fritid och rörlighet gjort att en egen strandtomt med brygga har blivit mycket eftertraktad men också att bara bo nära vatten har blivit något som många önskar.

Sammantaget har såväl lokalisering av tidigare mänsklig bebyggelse som dagens starka önskan att ha en strandtomt eller att bo i nybyggda hus vid stranden lett till att stora delar av länets strandområden har modifierats och exploaterats. Denna påverkan på stränderna kan ha stor betydelse för livsförutsättningarna för växter och djur såväl uppe på stränderna som under vattenytan men påverkar också allmänhetens möjlighet att röra sig längs stränderna och att uppleva ostörda strandmiljöer.

Trycket på att bo vid stränderna blev så påtagligt att en strandskyddslag infördes 1952 för att skydda stränderna från exploatering och för att försäkra allmänheten tillgång till stränderna.

Strandskyddslagen innebär att området från 100 meter ut i vattnet till 100 meter upp på land ska skyddas från exploatering om inte särskilda skäl föreligger. Då kan dispens ges. På vissa håll har strandskyddet utökats till att innefatta området inom 300 meter från strandlinjen, så kallat utökat strandskydd.

Trots strandskyddslagen har exploateringen av stränderna fortsatt. En översyn av strandskyddet har nyligen gjorts av Naturvårdsverket och våren 2008 har ett förslag till ändring av lagtexter kring strandskyddet lämnats av Miljödepartementet (Ds 2008:21). I detta föreslås både skärpningar och lättnader i strandskyddet i vissa områden. Skyddet i till exempel storstadsområden föreslås skärpas och i en del glesbebyggda områden skulle strandskyddet kunna lättas upp.

Sedan ett antal år har strandskyddslagen utökats och skärpts för att utöver att ge det rörliga friluftslivet möjlighet att röra sig längs stränderna även innebära ett skydd för djur- och växtlivet inom de angivna områdena.

Länsstyrelsen har under de senaste åren utvecklat metoder för undersökning av fysisk störning - exploatering av stränder. Med hjälp av den framtagna metodiken har Länsstyrelsen låtit genomföra inventeringar av exploateringen av länets stränder i Mälaren och längs länets östersjöstränder. Metoden baseras på flygbildstolkning och GIS-program. Stränderna har undersökts med avseende på exploatering så som den återspeglas med hjälp av förekomsten av vägar, byggnader och bryggor som indikatorer på exploateringen. Länsstyrelsens rapporter 2001:22, 2003:18, 2004:5 och 2006:18 innehåller mer om metodik och resultat. De återfinns under Publikationer.

Några av resultaten av strandexploateringsstudierna visar att det finns 5 storstadskommuner där 100 procent av stränderna klassas som utsatta för mycket hög exploatering, det vill säga den högsta exploateringsklassen, samtidigt som det finns en kommun där inga stränder hamnar i högsta klassen när det gäller hus som indikator på exploateringstrycket. Samtidigt finns det två kommuner där 75 procent av stränderna klassats som oexploaterade med hus som indikator. Motsvarande siffror när det gäller bryggor som indikator visar att det finns fem kommuner som har alla stränder klassade i högsta exploateringsklassen och en kommun som har 89 procent av stränderna klassade som oexplaterade. Det fanns en god överensstämmelse mellan de bilder som hus- respektive bryggindikatorerna gav.

Genomsnittligt för länets mälarstränder klassades 54 procent som oexploaterade och 20 procent som mycket högt exploaterade när hus användes som indikator. För länets stränder i Östersjön var motsvarande siffror uppdelade på inner-, mellan- och ytterskärgården. Det framgick tydligt att exploateringstrycket var störst i innerskärgården där bara 38 procent av stränderna klassades som oexploaterade samtidigt som 30 procent klassades som mycket kraftigt exploaterade och 20 procent var kraftigt eller tydligt exploaterade. I mellanskärgården minskade exploateringen och andelen oexploaterade stränder ökade. I ytterskärgården klassades 72 procent av stränderna som oexploaterade och endast 3 procent som mycket kraftigt exploaterade med husindikatorn som grund.

Resultaten av ovanstående undersökning visar att exploateringstrycket är mycket olika fördelat längs länets stränder. Detta medför bland annat att länets djur- och växtliv på stränder och strandnära under vattenytan har olika förutsättningar i olika delar av länets strandområden med utgångspunkt från exploateringstryck. Genom att grundförutsättningarna för biologiskt liv är olika i innerskärgård och ytterskärgård och att artsammansättning m.m. skiljer sig åt bör det höga exploateringstrycket i innerskärgården beaktas speciellt i till exempel planerings- samt skydds- och bevarandesammanhang eftersom det finns en generellt större risk att värdefulla miljöer redan utsätts för högre påfrestningar än i områden utsatta för mindre exploateringstryck.

I en studie av hur exploateringen ändrats över tiden, mellan 1960 och 2000, visas att förändringstakten är hög. Om den genomsnittliga förändringshastighet som varit under de gångna 40 åren fortsätter kommer inga orörda stränder att finnas kvar i länets skärgårdsområde om 150 år.