Fornlämningar

Vad är en fornlämning?
Fornlämningar är spåren efter mänsklig verksamhet, som på olika sätt syns eller finns i vår omgivning. De kan till exempel utgöras av boplatser, gravfält, fornborgar, ruiner och kulturlager i medeltida städer. Det gemensamma för dem är att de är varaktigt övergivna. Så är till exempel ett ålderdomligt järnbruk som ännu är i drift inte fornlämning, medan en hyttruin från samma tid är det. Det är alltså inte utskrivet i lagen hur gammal en lämning måste vara för att anses som fornlämning. Ett skeppsvrak blir dock fornlämning först 100 år efter förlisningen.

Fornlämningarnas lagskydd
Fornlämningar skyddas genom Lagen om kulturminnen (KML), med ursprung i 1660-talet. Den lag som gäller idag är från 1988 och den har ersatt flera äldre särskilda lagar som rör kulturarvet. Förutom fornlämningar behandlar den bland annat också byggnadsminnen och kyrkor. Genom KML har s.k. fasta fornlämningar ett automatiskt skydd. Det innebär att en nyupptäckt fornlämning har ett omedelbart skydd, utan att något myndighetsbeslut fattats.

Till en fornlämning hör ett markområde runt den som har samma lagskydd. Områdets storlek varierar efter fornlämningens betydelse och karaktär. Ett järnåldersgravfält har till exempel större skyddsområde än en milsten vid vägkanten. På den ekonomiska kartan är de registrerade fornlämningarna inritade. Markeringen omfattar inte skyddsområdet som hör till fornlämningen. Skyddsområdets storlek avgörs av Länsstyrelsen från fall till fall.

Läs lagtexten i sin helhet

Vad innebär lagskyddet i praktiken? Läs mer...