1. Häverö prästäng

Den regelbundna slåttern i kombination med kalkrik mark har resulterat i en stor artrikedom. På våren breder blåsippor och vitsippor ut sig i lundarna. I de torrare ängspartierna växer gullviva, kattfot och Adam och Eva. På strandängarna som omges av havtornssnår finns ängsnycklar, slåtterblomma och höskallra. I lövskogen är fågellivet rikt med till exempel härmsångare, göktyta och mindre hackspett. Ibland hörs grönsångaren, vars sång brukar beskrivas som metalliskt svirrande - likt ett mynt som studsar på en marmorskiva.

Genom reservatet löper stigar som inbjuder till promenader genom lundar och hagar.

Slåtter och fagning
Ängen är en naturtyp som förr var vanlig men nu endast finns kvar som fragment i det moderna jordbrukslandskapet. Som många andra slåtterängar hade Häverö prästäng nästan helt vuxit igen i mitten av 1960-talet. När planer dök upp på att bebygga området beslöt man istället att röja sly och restaurera lövängarna. Sedan dess har ungefär fem hektar årligen hävdats genom slåtter. Reservatets övriga delar betas under hela säsongen.
På våren, när vårens växter "lyfter" vinterns lövtäcke från marken, fagas ängarna. Det innebär att man räfsar ihop och bränner löv och kvistar som fallit ner sedan hösten. I månadsskiftet juli - augusti när de flesta av ängens växter blommat och fröat av sig är det dags att slå ängen, vilket förr skedde med lie men idag görs främst maskinellt, med slåtterbalk. Dessutom hamlar man träden, ett vanligt bruk förr för att ta till vara grenar och löv från ängarna till gårdens djur.

Artrika ängsmarker
Förr var de naturliga ängsmarkerna nödvändiga för att få hö och löv till djurens vinterfoder. Ju större ängsmarker desto fler djur kunde man ha och desto större åkerareal kunde förses med gödsel som togs tillvara efter vintern i stallet. Därav kommer det gamla uttrycket "äng är åkers moder". Den naturliga slåtterängen är mycket artrik tack vare slåttern, som gör att konkurrensstarka växtarter inte tillåts dominera. En kvadratmeter i en äng kan hysa 40-50 olika växtarter. Landskapet i jordbruksbygder var förr fullt av blommande ängsmarker. När jordbruket effektiviserades under 1800-talet plöjdes merparten av de naturliga ängarna upp. Vissa gamla ängar är idag betesmarker. Idag finns bara en spillra av landets ängsmarker kvar i traditionell skötsel. Dagens 4800 hektar i Sverige kan jämföras med närmare 1,2 miljoner hektar i slutet av 1800-talet. De ängar som finns kvar är oftast resultat av aktiva naturvårdsåtgärder för att bevara platser med en rik ängsflora som i Häverö prästäng.