Ängsö blev nationalpark 1909 och är en av landets äldsta. Nationalparken ligger i hjärtat av Roslagen, i skärgården en dryg mil söder om Norrtälje. Parken bildades för att bevara ett stycke vackert ålderdomligt odlingslandskap med blommande slåtterängar och betade hagar.
Ön är inte så stor men rymmer det mesta som Roslagen har att bjuda av natur och kulturhistoria. Det finns ett nät av markerade och lättgångna stigar på ön. Även rullstolar och barnvagnar kan ta sig fram längs de större stigarna på sommaren när markerna torkat upp. Vid Hemudden, där turbåtarna angör ön, finns en rastbod med en liten utställning om naturen och öns historia.
Ängarna på Ängsö
Ängsö tillhörde förr en liten by på Väringsö utanför Vettershaga. Den låglänta ön utnyttjades som ängsholme, därav dess namn. Bönderna på Väringsö rodde hit, slog sitt hö, stackade det och lät sitt boskap gå här på efterbete när slåttern var klar. Höet fördes hem med släde över isen på vintern. Idag är en sjättedel av Ängsös 73 hektar ängsmarker. Den största är Stormaren, en fuktäng som tidigare var ett sund mellan två lika stora öar. Här växer bland annat majviva och rosettjungfrulin. Stormaren omges av torrare ängsmarker där det växer rikligt med gullvivor i maj och juni. Värt att besöka i början av juni är bestånden med Adam och Eva vid Norrudden. På Ängsö kan man också hitta orkidéer som grönkulla, nattviol, grönvit nattviol, tvåblad och nästrot.
Hålhäckarnas paradis
Österskogen i nordost lämnades att utvecklas fritt när nationalparken bildades och på vissa ställen har den fått karaktär av urskog. Här häckar både fiskgjuse och ormvråk. Den goda tillgången till hålträd gör ön till en attraktiv boplats för hålhäckande arter som till exempel svartvit flugsnappare, en av öns karaktärsfåglar.
Nationalparkens historia
När Ängsö blev nationalpark var syftet att bevara området för framtiden. Men man förstod inte att det var människan som skapat det överdådigt rika landskapet. Torparen, vars kor "trampade sönder marken och som själv liade ned de mest sällsynta arter", fick sluta bruka marken. Resultatet blev att de sedan århundraden öppna markerna snabbt växte igen med sly och att granen vandrade in i lövskogarna. Inte förrän i slutet av 1930-talet insåg man på allvar vilket misstag man hade gjort. "Det är ett problem för en akademi och ett ämbetsverk att med förenade krafter ersätta en ensam torpare." som det står i ett betänkande. Ett omfattande röjningsarbete inleddes och ängsmarkerna har sedan dess hållits öppna med hjälp av slåtter och bete.
