När växtplankton, mikroskopiskt små alger, finns i stora mängder brukar man kalla det algblomning. Algerna grumlar vattnet, färgar det och i vissa fall bildar tydliga samlingar av alger på ytan. Dessa algblomningar är naturliga och utgör normalt en viktig del av sjöars och havens ekosystem genom att vara föda åt små vattenlevande djur (djurplankton), vilka i sin tur äts upp av större djur (till exempel strömming). Vissa algblomningar består dock av arter som kan producera gifter och som kan innebära hälsorisker för både människor och djur.
Algblomningar kan dyka upp under hela året, men de potentiellt skadliga blomningarna är vanligast under högsommaren (juli-augusti) och delar av hösten. De senaste åren har lokala samlingar, några dokumenterat giftiga, förekommit i Östersjön, bland annat i Stockholms skärgård, ända in i november.
Under sommaren (juli till augusti) brukar blomningar av cyanobakterier, även kallade blågrönalger, ofta uppstå. De är egentligen ett slags bakterier, men deras många likheter med alger gör att de brukar räknas till gruppen växtplankton. Näringstillgången och vädret påverkar cyanobakteriernas blomningar. Soligt och vindstilla väder, tillsammans med höga näringsämneshalter (främst av ämnet fosfor), förlänger till exempel blomningarna. En del av blomningarna består av potentiellt skadliga arter såsom Nodularia spumigena, även kallad katthårsalg, som brukar bilda tydliga samlingar på havsytan.
Under senvintern/våren (februari-april/maj) förekommer en kraftig så kallad vårblomning som normalt domineras av kiselalger. Den följs av mindre blomningar av andra algarter under våren och sommaren. På hösten är det åter vanligt med en lite större blomning innan ljuset blir för svagt för att åstadkomma kraftigare blomningar. De vanliga vår- och höstblomningarna leder normalt inte till täta ansamlingar i ytan och är ofarliga.
Algblomningar förekommer både ute till havs, vid kuster och i sjöar och vattendrag såväl inom Sverige som utomlands. Skadliga algblomningar kan förekomma i alla dessa miljöer. Blomningar av cyanobakterier uppträder i både sött och bräckt vatten. Östersjöns cyanobakterier klarar däremot inte salthalten i Västerhavet (Kattegatt och Skagerrak) och finns därför inte i dessa områden.
Fotografier ovan: Satellitbild från NASA bearbetad av SMHI, flygbild från Kustbevakningsflyget samt foto och mikroskopbild tagna av Helena Höglander. Alla bilder visar cyanobakterien Nodularia spumigena sedd ur fyra olika perspektiv.
